Sara Leppänen

"Många är de som påstår att vargen har stor betydelse för naturen och ekosystemet, men är det så?

En kortare period (historiskt sett) har vi varit utan varg i Sverige. En annan ungefär lika lång/kort period har vi varit utan visenter, vildhästar och uroxar. Borta från Sverige ett tag var även kronhjort och vildsvin. En något längre period har vi varit utan mammut. Vad är då den ”naturliga” faunan i Sverige enligt en biolog, enligt vetenskapen eller enligt historiker?

Vilken historisk tidpunkt ligger till grund för vilka arter som vi skall ha i Sverige och då se som naturliga?

Arter tillkommer, andra arter försvinner. Naturen är föränderlig. Att påstå att varg just är en naturlig del av Sverige är således en ren åsikt och har knappast något vetenskapligt belägg, för i så fall torde alla arter som någon gång satt sin fot i detta land vara minst lika naturliga?

Idag bevarar vi varg i Sverige för att vi har ålagts att göra det samt att vi har accepterat att göra det.

Men kan vi ändra oss? Finns det skäl att ompröva Sveriges åtagande?

Vad är den egentliga tillgången och vad är belastningen?

För att pröva resonemanget kring om vargen skall kunna ses som en resurs bör eventuella motsättningar klargöras.

Ett exempel där vi som nation värderat vargen lågt är i perspektiv till den samiska kulturen och rennäringen. Där har vi tagit ett beslut om vad som är mest skyddsvärt och där är inte vargen vinnare.

Ett annat exempel på hur vargen kan värderas är gentemot naturbetesmark och det minst sagt hotade fäbodbruket. Där vargen nu tillåts konkurrera ut dessa.

Vargen är ett av jordklotets mest framgångsrika hunddjur och ses INTE som utrotningshotad, inte ens hotad.

”Vår” skandinaviska varg finns utspridd på större delen av jordklotets övre halva och beräknas finnas i hundratusentals individer.

Den naturbetesmark som vi har i Sveriges skogs- och mellanbygd hör till ett av jordklotets mest hotade marktyper, faktiskt mer hotat än regnskog. Och artrikedomen sett i antal är dessutom ganska likvärdig för de båda.

Att ställa olika bevarandevärden mot varandra måste vara det mest rimliga.

För mig känns det befängt och orimligt att vi försöker hålla en vargpopulation på ca 300 djur isolerad från en möjlighet att genetiskt beblanda sig med de resterande hundratusentals vargar som finns eftersom vi valt att hålla landremsan (renbetesområdet) emellan populationerna fri från just varg. Detta till förmån för ett kulturarv och de biologiska värden som följer med den.

Att bemöta framtidens globala och inhemska utmaningar med att upprätthålla en så stor biologisk mångfald som möjligt med en mänsklig fortlevnad med minsta möjliga miljöpåverkan är svår. Att då låta vargen frånta oss möjligheten till en levande landsbygd med en högre självförsörjningsgrad med bra naturliga resurser som skall räcka längre och till fler måste vara så fel värderat.

Idag finns ca 2,5% av Sveriges vargpopulation i Östergötland i form av ett relativt nybildat revir som under 2019 fick fram sin första valpkull. Dessa (minst) 7 vargar har under senaste året åsamkat många av de som verkar och lever i området bekymmer.

Tamdjur har skrämts ur hagar, tamdjur har dödats, hundar har angripits och någon hund har blivit dödad. Oro sprids bland barn som hos vuxna, få människor har gynnats av vargens närvaro, om ens någon?

Landsbygdens utveckling saktas ned, landsbygden tappar glädje och glöd. Allt går stick i stäv med målen om ett rikt odlingslandskap och en hög biologisk mångfald, även nationella och regionala mål om en ökad livsmedelsproduktion grusas.

Nästa år kommer med absolut största sannolikhet de tikvalpar som under 2019 föddes i långbogenreviret att söka egna revir. I mån av plats så sker det oftast i närområdet till födelsereviret.

Sannolikheten att fler kommuner i Östergötland kommer behöva husera vargrevir under de närmaste åren är stor, mycket stor.

Vad har kommunerna för inställning till det? Vilka värden värderar kommunerna och staten högst? Vad har medborgarna att vänta sig av politikerna?

Det är hög tid att ta ställning till om man har råd med varg.

Jag som lantbrukare i Motala och Linköpings kommun med betesdjur undrar hur jag ska våga utveckla mitt företag. Jag undrar hur ”mina” politiker kommer att försöka försvara ett fortsatt lokalt brukande av skogs och mellanbygd.

Det är viktigt att jobba förutseende och där av vecka denna fråga till liv nu, innan vargen knackar hårdare på dörren och hos fler landsbygdsbor.

 

Om ni vågar väcka debatt och ta strid för oss på landsbygden, då vågar vi blicka framåt!"

 

 

Vad harni för åsikter om detta?