Öppet brev: När socialen blundar – och lögner får styra
Jag skriver det här inte för min egen skull, utan för någon i min familj som blivit sviken på det mest smutsiga sätt. Sviken av människor som ljuger utan att blinka – och sviken av socialtjänsten, som borde vara där för att hjälpa, men som istället står passiva och tysta medan lögnerna får styra.
Jag har sett hur en person kan förvränga sanningen, ljuga ihop en egen verklighet och ändå få myndigheterna att lyssna. Det spelar ingen roll hur mycket fakta som finns, hur många gånger man försöker nå fram – för när socialen väl bestämt sig för att inte agera, då är det som att allting släcks ner. De som lider får stå kvar ensamma, medan de som ljuger får makten.
Det här handlar om en pappa – en familjemedlem till mig – som har gemensam vårdnad om sina barn. Och ändå får han inte träffa dem. Varje gång han försöker, varje gång han gör minsta försök att få kontakt, kommer en polisanmälan som ett slag i ansiktet. Det här är ett maktspel som går ut över barnen. Ett sjukt spel som mamman driver, och myndigheterna låter det fortgå – trots att det inte finns något lagligt stöd för det hon gör.
Hur kan hon få fortsätta såhär? Hur kan mamman alltid ha rätt?
Jag har sett hur en person kan förvränga sanningen, ljuga ihop en egen verklighet och ändå få myndigheterna att lyssna. Det spelar ingen roll hur mycket fakta som finns, hur många gånger man försöker nå fram – för när socialen väl bestämt sig för att inte agera, då är det som att allting släcks ner. De som lider får stå kvar ensamma, medan de som ljuger får makten.
Det här handlar om en pappa – en familjemedlem till mig – som har gemensam vårdnad om sina barn. Och ändå får han inte träffa dem. Varje gång han försöker, varje gång han gör minsta försök att få kontakt, kommer en polisanmälan som ett slag i ansiktet. Det här är ett maktspel som går ut över barnen. Ett sjukt spel som mamman driver, och myndigheterna låter det fortgå – trots att det inte finns något lagligt stöd för det hon gör.
Hur kan hon få fortsätta såhär? Hur kan mamman alltid ha rätt?
Och när förskolan skickar en orosanmälan hem till mamman (pappan bodde inte kvar då), borde man inte reagera annorlunda då? NÄR FÖRSKOLAN gör en orosanmälan?
Och jag undrar: vad fan gör ni egentligen? Sitter ni där bakom era skrivbord och bläddrar i papper medan barn far illa? Medan familjer slits isär? Medan en människas tillvaro knäcks mer och mer för varje dag ni väljer att inte se?
Ni ska vara ett skyddsnät. Ni ska vara den som står upp när andra sviker. Men i stället blir ni medlöpare till den som ropar högst, till den som spelar bäst teater. Ni svek inte bara en person i min familj – ni svek förtroendet, systemet, hela meningen med er existens.
Det gör mig förbannad att lögner får större tyngd än rättvisa. Att någon kan sabotera kontakten mellan barn och deras pappa – utan konsekvenser. Vad hände med barnens bästa? Vad hände med att båda föräldrarna har rätt – och ansvar – att vara där?
Till er på socialtjänsten: Gör ert jobb. Sluta blunda. Sluta gömma er bakom tystnad och rutiner. Sluta lyssna på lögner bara för att de är bekväma. Ni har makt att förändra liv – men just nu förstör ni mer än ni hjälper. Ni har inte ens försökt?
Det här är inte slutet. Det här är början på att sanningen ska få höras – oavsett hur högt ni försöker dämpa den.
// Anhörig till personen....
